lördag 6 juni 2015

... och det är bara att vänta.

Nationaldag. Kanske borde man fira.
Men här ute på landet går livet sin gilla gång, vilken dag det än är.


Eller inte...
Husse befinner sig, som vanligt höll jag på att säga, på sjukhus.


Det var den åttonde cytostaikabehandlingen för en vecka sen, 
och efter den fjärde så rasade han också så 
det verkar som om det blir var fjärde gång som det blir så här.  

Hög feber, illamående, huvudvärk, trötthet, diarré och allmänt dåligt, ja då
blir det att ringa till onkologen och sen skyndsamt bege sig till Akuten.
Denna gången hann vi in innan det blev alltför illa.
Nu får han antibiotika, och stiger inte sänkan (79 var den nu) så kanske
han får komma hem imorgon.

 Skit-tråkigt, ja det är det minsta man kan säga.
Om en vecka ska han opereras. Om hans värden bara ordnar till sig.
Inget är som väntans tider, visst?


Försäljningen av gården då?
Tja, vad kan man säga. Det är några intresserade, men vet inte om det går så långt till 
att de köper. Så jag ligger lågt i spekulationerna.
Vi byggde en altan i alla fall (innan husses åttonde behandling...), en liten en på framsidan.
Fråga mig inte varför, nu när vi ändå tänkt sälja. Vi tänkte att vi blir här i sommar i alla fall, hur det än går med det. Och så fick vi användning för den gamla skorstenens tegelstenar också.


Och om vi hittat nåt nytt boende? 
Jajamän, det har vi, men det är "hemligt" än så länge. 
Ifall det går åt fanders, så vill jag inte säga för mycket ännu.
Men det är inget litet, ingen lägenhet, inte på en ö. Det är nåt helt otippat. 
Ni som har sett på fb, vet att det är en stor, halvt igenvuxen dröm-trädgård...

Inte så jättelångt härifrån. Men mitt hjärta har redan flyttat in där, ska jag säga. Det behövs dagdrömmar nu, när allt går i stå och jag bara går här ensam hemma och passar hundar. Yngste sonens hund, Lillemans brorsa, är här över helgen. Full fart alltså, och kattaskrället mitt i alltet.

Nu hoppas jag bara att tiden går fort...