 |
| höstens sista riddarsporrar |
Det var precis vad som hände oss.
Att nästan falla rakt ner i det hemskaste hemska.
Min man har under en ganska lång tid känt sig ”sisådär”. Lite allmänt trött och håglös, och eftersom han arbetat borta under veckorna och bara varit hemma på helgerna, så har vi båda trott att det berott på de långa veckorna hemifrån med oregelbundna arbetstider.
Men den senaste tiden blev det bara värre och värre. Fredagen då han kom hem och slocknade i soffan efter att bara orkat en liten bit av smörgåstårtan (redan här borde jag blivit fundersam…).
Lördagen tillbringade han i samma soffa, framför TVn och orkade inte mycket mer. Söndagen likaså.
Så åkte han iväg på måndagen, och hela veckan, ja det berättar han först senare… fick han ta flera extra pauser under arbetet för att orka.
På fredagen kom han igen och såg verkligen trött och eländig ut. Ännu en fredag där smörgåstårtan inte orkas, och han somnar i soffan.
På lördag morgon säger jag, att så här kan han inte ha det. Ja men jag är ju bara så trött, det räcker att vila, säger han. Han har inte ont nånstans, är bara väldigt trött. Det blir bättre av vila...
Men det räcker inte. Så på lördag kväll säger jag, att i morgon åker vi till jourcentralen, basta!
På söndag morgon säger jag, att nu åker vi till Akuten, för han är grå i ansiktet och väldigt, väldigt trött. Dessutom är hans anklar väldigt svullna, och det är tecken på att hjärtat jobbar dåligt. Jag blir såklart väldigt orolig-
Så kommer vi upp på akuten, och får vänta bara ca två minuter innan vi blir inropade till sköterska som ska utvärdera prioriteten av ”fallet”.
Hon ser direkt att min man är väldigt blek, och tar omgående ett blodvärde och ett EKG. Blodvärdet (HB) är 48!!! Det ska vara minst 130…
Han har dessutom en snabbsänka på ca 50, och lite feber (ca 37,5). En massa prover tas, och vi får ganska snart träffa en läkare, som omgående lägger in honom på en vårdavdelning (akutvårdavdelning) där ännu fler prover tas.
Jag åker hem för att plocka ihop lite grejor och låta hunden få komma ut och äta lite. Sen åker jag upp igen.
På natten får han feber. Nästan 40 grader. Och sänkan (CRP) går upp till 319!!! Dessutom har han hjärtsvikt!
Han får flera påsar blod, och ligger nu och skakar i sängen av frossa, och är knappt kontaktbar. Frågar sköterskorna vad som händer, och de säger att han ska flyttas till Hematologen, dvs ”blodavdelningen”. Här börjar det bli riktigt otäckt. Vad är det med hans blod? Vad händer?
Han flyttas upp till Hematologen, han får fler påsar blod och man sätter även ett bredspektraantibiotika intravenöst. Man vet inte vad som orsakar allt detta, men misstänker en blödning någonstans i kroppen, som orsakat blodbristen. Det har stått o läckt nånstans, kanske under en längre tid. Man skulle behöva göra en sk gastroskopi, men kan inte utföra den pga att min man är i så dåligt skick. De blodpåsar han får hjälper inte särskilt mycket, blodvärdet går upp bara ytterst lite. Febern ligger vid 40 grader. Sänkan fortfarande hög.
Jag åker fram och tillbaks till sjukhuset, och på torsdagen, fem dygn efter det vi kommit till sjukhuset, säger en läkare:
"Jag är ledsen, men vi vet inte vad som orsakar febern och vi kan inte få ner den”
Här kan jag ärligt säga, att mitt hjärta nästan stannade.
På fredag morgon får han tid till en sk datortomografi. De ska undersöka hela torson, dvs från halsen ner till…
Några timmar senare så kommer hematologens läkare in till oss (makens yngste son m flickvän har kommit upp från Göteborg)
och säger att en kirurg ska komma upp o prata med oss. Vi får alla ”stenansikten”. Min man är fortfarande mycket dålig, men när kirurgen kommer och förklarar vad de hittat, så blir allt annorlunda.
Man har hittat en stor abscess, dvs en samling av var, inne i buken. Orsakat av ett hål i en tarm. Hålet har läkt, men abscessen växer och orsakar infektionen. Hålet har tidigare orsakat läckaget av blod.Han ska flyttas till avd Kirurgen
Varför har man inte märkt detta tidigare?
I vanliga fall har man ont i magen. Det har han inte haft.
Alls.
I vanliga fall har man blod i avföringen. Det har han inte haft.
Det är alltså detta som orsakat allt elände.
Nu vet man.
Med hjälp av ultraljud kan man nu sätta in en stor slang direkt genom buken in till den här stora abscessen, punktera den och låta innehållet rinna ner i en dränageslang ner till en påse. Man får ut ca 8 dl… och det fortsätter att rinna i flera dagar.
Man spolar slangen flera ggr dagligen, han får ett specifikt antibiotika anpassat för de bakterier som man hittar, och han får flera påsar blod.
Nu börjar man känna igen sin man… Värdena börjar stiga/sjunka och till slut, efter ytterligare en vecka på sjukhuset, så börjar man se ljuset.
Däremot så
vet man inte om hålet orsakats av tumörer (nåt man inte kunnat se på datortomografin)
så man gör en gastroskopi (man kikar ner i matstrupe och magsäck). Där kan man inte hitta nåt.
Nu går det inte att spola dränaget längre, slangen har antagligen trillat ur abscessen, men eftersom han haft den i en vecka, och det kommit ytterst lite de senaste dagarna, så tar man ut slangen.
Han får åka HEM!!!
med järntabletter, två veckors sjukskrivning, en uppmaning att strunta i de största stekarna, och låta magen läka för att kunna göra en sk koloskopi, dvs man går in och kikar på tarmarna ”nerifrån".
Den ska göras i mitten på november, och då ser man hur allt läkt, ifall det finns tumörer och ja, sen vet man.
Hjärtsvikten, som han fick då blodbristen och infektionen gjorde att hjärtat fick jobba så mycket mera och som orsakade de svullna vristerna, är borta, och vristerna är normala nu.
Hur han mår nu?
Ja det är som att ha fått en ny man ;-). Lite trött, lite otränad, mycket glad och tacksam. Tacksam för att få komma hem, och den otroligt fina omvårdnad han har fått på KSS Skövde, avdelningarna Akutvård, Hematologi och Kirurg avd 54 av all den duktiga vårdpersonalen och läkarna. Jag vill också berömma dem för att de verkligen tog sig tid att svara på alla min frågor (min utbildning gjorde väl att jag var liiiite för frågvis, med uttryck och allt…)
Han har läst och godkänt detta inlägg. Det har tagit emot lite att berätta vad som hänt, men nu så...
