söndag 12 oktober 2014

Att nästan falla ner i det hemskaste hemska

När livet tar en vändning som nästan får en att falla rakt ner, så hjälper det ibland lite att ha en trädgård att kunna gå ut till. Även om hösten har kommit och nästan allt är utblommat.

höstens sista riddarsporrar

Det var precis vad som hände oss.
Att nästan falla rakt ner i det hemskaste hemska.

Min man har under en ganska lång tid känt sig ”sisådär”. Lite allmänt trött och håglös, och eftersom han arbetat borta under veckorna och bara varit hemma på helgerna, så har vi båda trott att det berott på de långa veckorna hemifrån med oregelbundna arbetstider.

Men den senaste tiden blev det bara värre och värre. Fredagen då han kom hem och slocknade i soffan efter att bara orkat en liten bit av smörgåstårtan (redan här borde jag blivit fundersam…).
Lördagen tillbringade han i samma soffa, framför TVn och orkade inte mycket mer. Söndagen likaså.
Så åkte han iväg på måndagen, och hela veckan, ja det berättar han först senare… fick han ta flera extra pauser under arbetet för att orka.
På fredagen kom han igen och såg verkligen trött och eländig ut. Ännu en fredag där smörgåstårtan inte orkas, och han somnar i soffan.
På lördag morgon säger jag, att så här kan han inte ha det. Ja men jag är ju bara så trött, det räcker att vila, säger han. Han har inte ont nånstans, är bara väldigt trött. Det blir bättre av vila...

Men det räcker inte. Så på lördag kväll säger jag, att i morgon åker vi till jourcentralen, basta!
På söndag morgon säger jag, att nu åker vi till Akuten, för han är grå i ansiktet och väldigt, väldigt trött. Dessutom är hans anklar väldigt svullna, och det är tecken på att hjärtat jobbar dåligt. Jag blir såklart väldigt orolig-
 
Så kommer vi upp på akuten, och får vänta bara ca två minuter innan vi blir inropade till sköterska som ska utvärdera prioriteten av ”fallet”.

Hon ser direkt att min man är väldigt blek, och tar omgående ett blodvärde och ett EKG. Blodvärdet (HB) är 48!!! Det ska vara minst 130…
Han har dessutom en snabbsänka på ca 50, och lite feber (ca 37,5). En massa prover tas, och vi får ganska snart träffa en läkare, som omgående lägger in honom på en vårdavdelning (akutvårdavdelning) där ännu fler prover tas. 
Jag åker hem för att plocka ihop lite grejor och låta hunden få komma ut och äta lite. Sen åker jag upp igen.
På natten får han feber. Nästan 40 grader. Och sänkan (CRP) går upp till 319!!! Dessutom har han hjärtsvikt!

Han får flera påsar blod, och ligger nu och skakar i sängen av frossa, och är knappt kontaktbar. Frågar sköterskorna vad som händer, och de säger att han ska flyttas till Hematologen, dvs ”blodavdelningen”. Här börjar det bli riktigt otäckt. Vad är det med hans blod? Vad händer?

Han flyttas upp till Hematologen, han får fler påsar blod och man sätter även ett bredspektraantibiotika intravenöst. Man vet inte vad som orsakar allt detta, men misstänker en blödning någonstans i kroppen, som orsakat blodbristen. Det har stått o läckt nånstans, kanske under en längre tid. Man skulle behöva göra en sk gastroskopi, men kan inte utföra den pga att min man är i så dåligt skick. De blodpåsar han får hjälper inte särskilt mycket, blodvärdet går upp bara ytterst lite. Febern ligger vid 40 grader. Sänkan fortfarande hög.
Jag åker fram och tillbaks till sjukhuset, och på torsdagen, fem dygn efter det vi kommit till sjukhuset, säger en läkare:
"Jag är ledsen, men vi vet inte vad som orsakar febern och vi kan inte få ner den”
Här kan jag ärligt säga, att mitt hjärta nästan stannade.
På fredag morgon får han tid till en sk datortomografi. De ska undersöka hela torson, dvs från halsen ner till…
Några timmar senare så kommer hematologens läkare in till oss (makens yngste son m flickvän har kommit upp från Göteborg)
och säger att en kirurg ska komma upp o prata med oss. Vi får alla ”stenansikten”. Min man är fortfarande mycket dålig, men när kirurgen kommer och förklarar vad de hittat, så blir allt annorlunda.

Man har hittat en stor abscess, dvs en samling av var, inne i buken. Orsakat av ett hål i en tarm. Hålet har läkt, men abscessen växer och orsakar infektionen. Hålet har tidigare orsakat läckaget av blod.Han ska flyttas till avd Kirurgen

Varför har man inte märkt detta tidigare?
I vanliga fall har man ont i magen. Det har han inte haft.
Alls. 
I vanliga fall har man blod i avföringen. Det har han inte haft.

Det är alltså detta som orsakat allt elände.
Nu vet man.

Med hjälp av ultraljud kan man nu sätta in en stor slang direkt genom buken in till den här stora abscessen, punktera den och låta innehållet rinna ner i en dränageslang ner till en påse. Man får ut ca 8 dl… och det fortsätter att rinna i flera dagar.
Man spolar slangen flera ggr dagligen, han får ett specifikt antibiotika anpassat för de bakterier som man hittar, och han får flera påsar blod.

Nu börjar man känna igen sin man… Värdena börjar stiga/sjunka och till slut, efter ytterligare en vecka på sjukhuset, så börjar man se ljuset.
Däremot så 
vet man inte om hålet orsakats av tumörer (nåt man inte kunnat se på datortomografin)
så man gör en gastroskopi (man kikar ner i matstrupe och magsäck). Där kan man inte hitta nåt. 
Nu går det inte att spola dränaget längre, slangen har antagligen trillat ur abscessen, men eftersom han haft den i en vecka, och det kommit ytterst lite de senaste dagarna, så tar man ut slangen. 
Han får åka HEM!!!
med järntabletter, två veckors sjukskrivning, en uppmaning att strunta i de största stekarna, och låta magen läka för att kunna göra en sk koloskopi, dvs man går in och kikar på tarmarna ”nerifrån".
Den ska göras i mitten på november, och då ser man hur allt läkt, ifall det finns tumörer och ja, sen vet man.
Hjärtsvikten, som han fick då blodbristen och infektionen gjorde att hjärtat fick jobba så mycket mera och som orsakade de svullna vristerna, är borta, och vristerna är normala nu.

Hur han mår nu? 

Ja det är som att ha fått en ny man ;-). Lite trött, lite otränad, mycket glad och tacksam. Tacksam för att få komma hem, och den otroligt fina omvårdnad han har fått på KSS Skövde, avdelningarna Akutvård, Hematologi och Kirurg avd 54 av all den duktiga vårdpersonalen och läkarna. Jag vill också berömma dem för att de verkligen tog sig tid att svara på alla min frågor (min utbildning gjorde väl att jag var liiiite för frågvis, med uttryck och allt…)

Han har läst och godkänt detta inlägg. Det har tagit emot lite att berätta vad som hänt, men nu så...

13 kommentarer:

  1. Jag har nog undrat vart du tog vägen...
    Men usch, vilken mardröm. Så skönt att de hittade felet och att han har repat sig. Håller tummarna för att resten också går bra.

    Kramar från Agneta

    SvaraRadera
  2. Men jösses vilken resa ni har gjort! Sjukvården är verkligen fantastisk när det gäller, krya på sig till maken och en stor kram till dig.
    Helena.

    SvaraRadera
  3. Jag har tänkt på dig flera gånger de senaste dagarna.Har det hänt något??? Och det kan man ju säga att det gjort...Som det kan bli. Hoppas nu att allt bara blir bättre.Tack o lov att sjukvården är BRA!
    Styrkekram till dig och en var hälsning till maken!
    Margareta

    SvaraRadera
  4. En varm hälsning skulle det vara och inget annat.
    Margareta

    SvaraRadera
  5. Jag har allt kikat in här och kollat efter dig, uppdaterat sidan för att se om det var fel på blogger...

    Men du, jisses vilken resa... Ja en resa ni alla fått gå
    Igenom...
    Så skönt att dom hittade vad det var, det är ju ovissheten som gör en galen..
    Skönt att allt är på bättringsvägen och jag håller tummar och tår att allt visar positivt i mitten av November

    Ta hand om varandra och hälsa Husse att han ska krya på sig

    Kramar Sandra

    SvaraRadera
  6. Jag har undrat vart du tagit vägen och nu fick jag svaret. Anything can happen sa vi här i kväll när halva huset blev strömlöst och felet inte var hos oss. Men det var ju ingenting jämfört med vad ni gått igenom!! Hoppas nu att din mans hälsa fortsätter bli bättre.
    Många krya på sig hälsningar till Husse och kramar till dej som har stöttat.
    Finas mammis

    SvaraRadera
  7. Åh jisses! Stackars din man! Och stackars dej!! Usch och tråkigt nog vet jag vad en abcess är också.. det där med feber och inte veta vad det beror på! Vilken hiskelig tur att ni åkte in och att han fick hjälp. Och inte minst att de hittade orsaken till sist! Det är ju lättare om det finns något att gå på som att man haft ont i magen eller dyl. Konstigt! Min man blev ju jättesjuk i Crohns sjukdom för några år sedan, han hade diarré och feber läänge och jag tjatade på honom att söka vård. Det slutade med akut operation på julafton... abcess!! Urk vad jag ogillar såna!! Stor kram till dig, maken, Lilleman och den lilla katten som jag minsann hört talas om! ;-) Underbar nyhet!

    SvaraRadera
  8. Jösses. Och ja, jag hade tänkt skriva och fråga vart du tagit vägen, men nu förstår jag. Stackars er, vilken vånda, men så duktiga läkarna är att med hjälp av modern teknik osv kunna spåra vad som är fel. Och vilken tur att ni kom iväg som ni gjorde, det verkar som om kroppen hans hade fått vad den tålde där ett slag. Sedan kommer ju alltid frågan, varför.......
    Nu får han ta hand om sig och du får ta hand om honom och även dig själv.
    Kramar
    Agneta

    SvaraRadera
  9. Hej igen!
    Här kommer ett svar på din fråga om min mur. Jag har ingen armering i den eftersom den inte är så hög. Hoppas att den håller ändå. Den är murat på två långa betongplattor som underlag.
    Hoppas att allt är bra hos er!

    Kram Agneta

    SvaraRadera
  10. Jag förstår att det blir en stressfaktor när ens nära blir sjuka! Skönt att ni har varit ute tillsammans och att det går framåt iaf!
    Kram Sandra

    SvaraRadera
  11. Men kära vän, vilken pärs ni gått igenom! Skönt att det går åt rätt håll! Var rädda om varandra!
    Styrkekramar!
    /Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förresten, Jag har undrat var du har varit, minsann... ;) =)

      Radera
  12. En tung tid ni gått igenom din sambo och du!
    Det är minst lika otäckt att stå vid sidan om och inget kunna göra för att hjälpa.
    Kände på mig att något var galet när du helt plötsligt blev så osynlig .
    Men så vill man ju inte lägga sig i och skriva och fråga...................

    Nu hoppas jag verkligen att det går åt rätt håll och att han får samla krafter och stärka sig om och när det blir fortsatta undersökningar.
    Tänk vilka konstigheter som kan hända med kroppen, blev rädd när jag läste om din sambo.
    Jag har ju "nästan" alltid ont i magen p.g.a min celiaki................men tänk om den gången det verkligen är något allvarligt så söker jag inte hjälp.
    Så tänker jag många gånger..........................och blir skitskraj.

    I alla fall så önskar jag er allt gott och jag är sååååååå glad för att du lämnar små fina kommentarer inne hos mig!!!!!!!!!!!!!

    Ni får ha det så gott allihopa, människor och djur ( hoppas Lilleman och pissen blivit lite mer kompisar nu )
    Kram Anneli

    SvaraRadera

Jag skulle bli så glad om du som kikar in lämnar några ord här