När man har dom omkring sig dagligen, så
märker man inte hur dom växer.
Speciellt barn, när dom är små.
Som vuxna
så ser man dom så sällan att man märker
om storlek förändras ;-)
Hundar märker man på att dom kommer väldigt
snabbt i slyngel-åldern, och att folk snart
börjar se skrämda ut av åsynen...
Tänk att vår Lilleman nu är så stor, att han
kan skrämma bara av att vara. Han som var
så liiiiiten när vi fick honom. (hoppsan,
där passerad han utanför rumsfönstet i en väldig fart!)
Nu är han
en krallig, muskulös bit, som har ett utseende
som för tankarna till hundslagsmål men i själ
och hjärta är han fortfarande en liten kille som
ligger i mattes knä och sover (fast nu får bara
huvudet plats).
Snacka om att ha utseendet emot sig.
I själen
(och det lilla underbettet) är han en glad skit,
som kommer från hans boxer-släkt.
Det lugna gårdvar-beteendet har han från sin
rottis-släkt.
Resten av lynnet har han från mig! Hahahaha.
Kvällstrött, morgontrött, vill ha rutiner,
ligger gärna i solen o sover, har koll,
och gillar tv-program med hundar som uppfostras.
Sociala medier har han däremot ingen förståelse för.
Det räcker gott med en tuva eller en lyktstolpe...
Men det var ju inte hundar jag skulle skriva om.
Det var ju växter som växer.
Man ser det när man jämför bilder.
Idag ser fönstret ut så här. Börjar bli fullt...
Klistrade på vanliga vita papper med washi-tejp
för att skugga pellisarna lite.
 |
| nu |
 |
| då |
 |
| nu |
 |
| i höstas |
 |
| då |
Sisådär, då är det dags att gå ut och klä av
växterna sina vita nattkläder.
Det blev ingen farlig nattfrost inatt.
Tack för det!
